Höbalar ligger, rullar, står och ljuger
Hej!
Jag erkänner. Jag har fallit för en ny tv-serie: Förrädarna. Just nu går tredje säsongen på TV4. Det är lite spännande och mycket avkopplande.
Spelet går ut på att en några deltagare ska ljuga och andra ska försöka avslöja dem. Mycket pengar står på spel och en efter en röstas deltagarna ut. Ibland är det någon som ljuger, oftare någon som inte gjort det.
Tittarna vet vilka som luras, men det gör inte deltagarna. Det är roligt att se hur personer som talar osanning beter sig. En del klarar det alldeles galant, andra blir nervösa och avslöjar sig.
I ett avsnitt från säsong två ingick en tävling med höbalar. Deltagarna skulle rulla dem längs en bana. Det visade sig vara betydligt jobbigare än man kunde ana.
Tävlingen i Förrädarna påminde om ett brev jag fick nyligen. Det var Krister som mejlade mig och undrade om höbalar stod eller låg ute på fälten.
Verben stå och ligga – tillsammans med sitta – är annorlunda i svenska jämfört med många andra språk. När andra språk normalt nöjer sig med att konstatera att någon är i duschen eller i bussen, så behöver vi ange att man står i duschen och sitter i bussen (om det nu inte är fullt, och man står i den).
I en artikel i Språktidningen skrev Språkvetaren Kristian Blensenius för flera år sedan om hur komplicerat det kan vara med dessa så kallade positionsverb.
Det börjar enkelt. Vi gör olika saker i olika kroppspositioner. Positionsverben anger vad kroppen gör: sitter på en stol, står på golvet eller ligger i soffan. Verben används också för att berätta på vilken plats någon befinner sig: i duschen, i bilen och i sängen. De kan också ange att någon eller något utövar tryck mot en kontaktyta.
Dessutom kan – som höbalarna visar – positionsverben användas för alla sorters objekt, inte bara kroppar i olika positioner. Nyckeln kan sitta i låset, maten stå på bordet och den tappade nappen ligga på golvet. Och då är frågan vad höbalarna gör ute på fälten: står eller ligger?
Det som styr ordvalet är om höbalen befinner sig i vertikalt eller horisontellt läge, och vad den har för relation till marken.
Krister som skrev brevet till mig hade också noterat detta. Men det märkliga var att han och bönderna som han bor granne med på Gotland väljer olika positionsverb. För Krister ligger höbalarna på platten men för lantbrukarna står de.
”Skall jag leverera den stående eller liggande? frågas det. Med påföljd att jag alltid svarar fel…och får dom på fel ledd.”
Någonstans övergår liggande till stående, och Krister vill ge en matematisk logisk förklaring. Han antar att det för cylindrar har med relationen mellan höjd och diameter. När höjden är större än diametern borde tingesten vara stående och vice versa.
Kristers matematiska resonemang är tilltalande men möjligen är det att tilltro språket alltför logiska egenskaper. Språket är bra på att dölja logiken, om den någonsin fanns där. Inte sällan beror våra val av ord på bortglömda historiska nycker, slump och tillfälligheter.
Kristan Blensenius konstaterar i sin artikel att man normalt sitter och kör en bil. Det vill säga man sitter stilla i förhållande till bilen, som rör sig. Men om man använder bilen för att pendla mellan två platser, kan man också säga att man ligger och pendlar. Detta trots att bilföraren knappast ligger ner i bilen.
På samma sätt ligger man och kör i vänsterfilen. Men bara om trafiken flyter på som den ska. Om man blir stillastående i en bilkö, sitter man fast i kön. Och när det är en motorväg med minst två körfält per körbana är det bara okej att köra i vänster körfält för att köra om, medan det inte är okej att en ligga kvar i vänster körfält.
Den som är uppvuxen med ett språk har en inbyggd språkkänsla som gör att man med hög precision väljer de ord som ens omgivning tycker är rätt. Först när man byter miljö eller sällskap märks det att olika grupper kan ha olika språkkänsla.
Det är också de små språkliga avvikelserna som vi observerar när vi försöker avslöja om någon ljuger. Det är inte lätt, men jag tycker mig ibland se det i tv-serien Förrädarna.
Min helt hemmasnickrade teori är att det är att den ovane lögnaren använder så mycket energi för att konstruera sin lögn, att det inte blir något över för det språkliga finliret, och så avslöjar man sig.
Jag noterar i alla fall att Niklas Källner säger att höbalen stod lite snett. Tror du att han ljuger?
/Patrik
Språket: luganda
Luganda är ett bantuspråk som talas i Uganda. Med sju miljoner modersmåltalare och ytterligare tio miljoner andraspråkstalare, är det Ugandas näst största språk. Engelska är störst och swahili kommer på tredje plats. Luganda är ett agglutinerande språk – som till exempel finska och turkiska – vilket betyder att det finns gott om ändelser som man bygger på orden med.
Luganda är också ett tonspråk – som svenska och kinesiska – vilket betyder att betoningar spelar en roll för vilken betydelse ett ord får. I svenska är det till exempel skillnad på tomten (gubben som kommer till jul) och tomten (området runt ett hus), beroende på var betoningen ligger. I luganda är det skillnad mellan ókúséká och ókúsèká. Det ena betyder ’att skratta’ det andra ’att sila’.
I Språkakuten i dag talade Sara Lövestam och jag om luganda, och många fler språk, och hur det är att som vuxen lära sig ett nytt språk. Sara försöker nämligen lära sig luganda.
Projektet: designa för Språkmuseet
IT, medier och design på Södertörns högskola är en treårig design- och kommunikationsutbildning. Under våren har drygt trettio studenter på kursen gjort sex olika designprojekt för det kommande Språkmuseet.
Studenterna har visat hur museet kan upplevas före och efter ett besök, producerat en lockande film, tagit fram en ny snygg logga, gjort en språkkviss för barn, designat smarta personliga avatarer, visat hur man genom AI kan få höra sig själv tala på mängder med olika språk – och mycket mer.
Under våren har vi träffats flera gånger och jag har imponerats av hur pålästa, kunniga och engagerade eleverna är. I går presenterade de sina projekt och det var otroligt roligt att få se deras arbeten. Alla grupperna imponerade!
Det är en designutbildning, så presentationerna var verkligen snygga, men de lyckades också fånga känslan vi vill förmedla med museet: lekfullt och seriöst. Att se andra tolka det man gått och tänkt på så länge var helt underbart. Och om du letar efter en designer så rekommenderar jag en student från den här utbildningen!
Ordet: fjärrläsning
Vilka stilistiska skillnader finns det mellan välkända svenska författare? Går det att skilja en prestigefull skribent från en folkligare? Litteraturvetarna och författarna Karl Berglund och Johan Svedjedal har tagit hjälp av en datorstödd analys kallad fjärrläsning för att försöka svara på de frågorna.
Fjärrläsning innebär att man mäter en lång rad indikatorer på stil – allt från meningslängd och interpunktion till ordklasser, ordförråd och unika ord. Sedan vägs allt samman, vilket ger ett slags stilrymd där olika författare drar åt olika håll. I den nyutgivna boken Det stora lästa (som kan laddas ner gratis här) har Karl Berglund och Johan Svedjedal fjärrläst 339 romaner.
Jag frågar Karl Berglund vad som förvånat honom mest i analysen.
– Det är en rad ganska slående stilistiska likheter mellan författare som är oväntade, och som ingen inom den tidigare forskningen skulle ha tänkt på att koppla samman.
Han ger Sigge Stark och Selma Lagerlöf, eller Harry Martinson och Ann-Charlotte Alverfors som exempel.
– Det är kul hur enkla mått som t.ex. andelen interpunktion ändå kan säga så pass mycket. Ett exempel är att stor användning av semikolon och parenteser är en stark indikator på att en författares verk inte går hem hos de bredare läsarskarorna, svarar Karl Berglund.