Tänk om alla talade samma språk
Hej!
I måndags talade jag på kurdiska biblioteket i Alvik. Mitt föredrag var på svenska.
Det är praktiskt och effektivt med ett gemensamt språk. Det är också utjämnande – vi blir mer lika när det inte märks varifrån vi kommer eller vilka föräldrar vi har. Ett gemensamt språk är dessutom demokratiskt, eftersom vi får samma tillgång till den offentliga arenan.
Men varför stanna vid svenska? Vore det inte ännu bättre om vi bytte till engelska? Då skulle vi bli mer internationellt jämlika. Kanske förstod inte alla på biblioteket mig. Borde jag talat engelska? Är inte det mest praktiskt och effektivt?
Eller vore det ännu bättre om hela världen gick över till kinesiska? Det är världens största språk, om man räknar modersmålstalare. Eller, vänta … vad tror du om spanska? Världens näst största språk räknat i modersmålstalare, och spritt över hela jorden.
Okej, förlåt, jag är ironisk. Jag vill verkligen inte att världen ska gå över till vare sig spanska, kinesiska eller engelska. Det är toppen att många talar dessa språk – och ännu bättre om fler lär sig dem – men tanken att världen skulle klara sig med bara ett språk är befängd.
Språk är intimt förknippade med och anpassade till den kultur, historia och miljö där de används. Skulle mot förmodan den enspråkiga dystopin förverkligas kommer ganska snart språket sönderfalla och anpassa sig till de olika behov, förutsättningar och skillnader som finns överallt. Att det talas många språk kan upplevas som opraktiskt och krångligt, men flerspråkighet har ändå fler fördelar och vinner i längden.
Redan innan vi föds, som foster, hör vi mammas röst och andra personer i närheten. Och det är oftast inte ett gemensamt standardspråk vi hör, utan ett språk färgat av vem mamma och alla andra omkring henne är och var de växt upp. Det är därför modersmålet är så känslosamt. Vi förstår till en början inte orden, men vi hör språkmelodin och bär den sedan med oss genom livet.
Säkert är det också därför som det individuella språket kan vara ett hot i en auktoritär stat. Språket måste likriktas och avvikelser förbjudas. Det görs ofta med praktiska argument om effektivitet och gemenskap. Men egentligen handlar det mest om att visa makt – att förtränga och förtycka olikheter. Det gäller förstås inte bara språk utan också till exempel sexuell läggning, etnicitet eller livsåskådning.
Det var därför jag talade i måndags. På biblioteket i Alvik hölls en manifestation för det kurdiska språket. Anledningen var att det i helgen var precis hundra år sedan den turkiska regeringen antog ett dekret som förbjöd kurdiska skolor, föreningar och medier. I författningen som antogs samma dag osynliggjordes också det kurdiska språket. Fortfarande idag står det att Turkiet bara har ett språk.
Ändå lever kurdiskan. Tack vare platser som kurdiska biblioteket, och föreningar som Kurdiska Riksförbundet och Kurdistans Kvinnoförbund, och medier som Kurdistan tv, så används språket dagligen också i Sverige. Seyran Duran, ordförande i Kurdistans Kvinnoförbund, talade på manifestationen och berättade att hon lärde sig kurdiska först när hon kom till Sverige.
Med cirka 800 000 modersmålstalare beräknas kurdiska vara vårt femte största språk. Språken konkurrerar inte, utan hjälper varandra. Manifestationen på biblioteket var därför inte enbart för kurdiskan, utan också mot den förföriska enspråkstanken.
/Patrik
Ordet: massipantåta
I dag är det en språklig högtidsdag. Den firades i morse i TV4:s Språkakuten med särskild marispangrönröd klädsel.
Första torsdagen i mars uppmärksammas på grund av en dialektal uttalsskillnad. På småländska uttalas ofta inte r om det kommer före en konsonant. Marsipan blir massipan och tårta blir tåta. Massipantåta! Läs mer om det småländska r-uttalet på utmärkta dialektbloggen.
I Språkakuten pratade vi om varför vi firar i dag (och jag påstår att marsipantårtan är den godaste av alla tårtor) och sedan svarade vi på tittarnas frågor. Till exempel var ordet örngott kommer ifrån och om man kan säga ”nästan exakt”.
Fågelnamnet: lavskrika
Förra veckan var jag i Sälen och åkte skidor. I skidspåren var det glest med folk och tyst som det bara kan vara när naturen är inbäddad i metertjocka snölager. Men när vi stannade vid ett vindskydd hördes fågelkvitter.
Det visade sig vara lavskrika (som jag knappt lyckades fånga på bild, men den sitter där i tallen). En fågel som normalt inte är så folkskygg och kanske därför också är omtalad, gillad och ogillad. Den har också många namn, som rödfågel, rödkoxa, lavkjuxa, tallkjuxa och koxik. Det sista kommer från sydsamiskans goeksege, som också betyder ’lavskrika’.
Enligt folktron kan lavskrikan både bringa jaktlycka och otur, lite beroende på situation och plats. För oss förebådade den i alla fall något fint. Molnen skingrades och vi fick en fantastisk dag på fjället.