Tänk på ett träd – men akta för fara
Tänk på ett träd!
Sluta läs nu – och tänk på ett träd!
Jag fick en sådan uppmaning i måndags på en konferens (inte att sluta läsa, men föredragshållaren gjorde en paus så att vi kunde tänka). Vi var 190 personer i en stor sal och alla tänkte på träd. Olika träd.
I pausen efteråt jämförde vi träd med varandra. Någon hade tänkt på en tall, och var mycket glad för det. En annan hade också tänkt på en tall, men var besviken, för hon hade mycket hellre tänkt på ett finare träd. En fjärde person kommer förbi. Han hade tänkt på ett silverpäronträd.
Det var jag avundsjuk på. Jag tycker att både silverpäronträd och tallar är fantastiska och önskar att jag hade tänkt på dem, eller kanske en ek eller bok. Granar är jag inte lika förtjust i, men till och med det hade varit bättre. För när jag skulle visualisera ett träd, vilket som helst, så blev det bara några streck. Ett abstrakt pinnigt svart-vitt träd. Mer som en struktur.
Vilket träd tänkte du på?
Som alla bra konferenser är pauserna minst lika viktiga som föredragen. Och allra bäst är det om man i pausen fångar upp det som nyss sades och spinner vidare på det.
Konferensen i måndags ordnades av Språkrådet. Det var en heldag om språkets roll i demokratin. Det var välfyllt och hela tiden intressant, från invigningstalet av generaldirektören Martin Sundin, till slutorden av Språkrådets chef Lena Lind Palicki.
Det var författaren Elisabeth Åsbrink som gav oss uppgiften att tänka på träd. Hon inledde sitt tal om propagandans tidevarv så. Det skulle illustrera vad språk kan vara och hur ett enda till synes abstrakt och enkelt ord kan ge helt olika, men mycket rika, associationer hos den som hör eller läser ordet. Språket är en portal till andra världar, inre världar, osynliga världar, menade hon.
Och i pausen fortsatte vi att tala, inte bara om träd och portaler till andra världar, utan också om föredraget som följde direkt efter Elisabeth Åsbrinks. Det handlade om totalitärt språkbruk och demokratins pris, av professorn i tyska Charlotta Seiler Brylla.
Vi måste använda språket, sa hon. Vi får inte resignera och tystna. Det farligaste som kan hända är att vi går i inre exil.
Ett inslag under dagen hade rubriken ”Hundra år av klarspråk”. Det var ett samtal mellan Andreas Nord, professor i svenska, och Lena Lind Palicki. De inledde med att trotsa rubriken och gå betydligt längre bak i historien än hundra år.
Andreas Nord ville starta år 1736. Då gavs nämligen 1734-års lag ut, som kom att bli tongivande för lagspråket fram till våra dagar. Den skrevs av en kommitté som hade som ledstjärna att lagspråket skulle bli mer begripligt. Det var nämligen ett stort problem att språket i lagarna var så tillkrånglat att inte ens juristerna begrep det.
Lena Lind Palicki undrade om man inte kunde gå ännu längre tillbaka, till Gustav Vasas Bibel, som gavs ut för snart 500 år sedan. Det var den första översättningen av bibeln till svenska. En bibel begriplig för alla.
Snart hade samtalet dock vandrat förbi historiens olika milstolpar fram till dagens klarspråk. I dag drabbas vi av snömos genererat av AI. Det är ytligt begripligt, men på djupet kan det vara både obegripligt, oklart och osant.
Begriplighet är ett av klarspråkarbetets tre honnörsord: språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Klarspråk är en term som används för att beskriva arbetet med att myndigheter ska uttrycka sig mindre tillkrånglat och mer rakt på sak och utan omskrivning. Svenska myndigheter har sedan 2009 lagkrav på sig att skriva på ett vårdat, enkelt och begripligt språk, alltså klarspråk.
Under dagen väcktes frågan om de tre ledorden räcker för ett demokratiskt klarspråk. Det demokratiska språket beskrevs av någon som en lägereld (ja, det är ett överanvänt ord, men nu hade det en poäng här). Språket får inte glida isär. Vi behöver ha en gemensam grund att stå på och mena ungefär samma för att kunna argumentera och förstå varandra.
En annan tyckte att sant borde tillfogas ledorden. Alltså att klarspråk ska vara ”vårdat, enkelt, begripligt och sant”. Och det är ju lätt att skriva under på. Här faller inte bara AI igenom, utan också en hel del propaganda och givetvis desinformation, som per definition är medvetet falsk.
Ändå kunde jag inte riktigt omfamna sanningskravet. Det är något absolut med sanning som inte alltid passar. Det är så mycket i kommunikation som inte kan delas in i sant eller falskt. Sådant som kan vara rimligt och troligt, men också helt otroligt, prövande och utforskande, och svårt att avgöra hur sant det är, men ändå relevant, intressant och betydelsefullt.
Elisabeth Åsbrinks träd-övning och flera andra föredrag under dagen visade att det snarare är det totalitära språket som är tvärsäkert och svart-vitt. Det demokratiska språket rymmer mer än så.
Jag skulle vilja ha ett ord som snarare pekar ut en riktning. Men jag behöver en skarpare hjärna för att hitta det ordet, eller bara överbevisas om att ”sant” är rätt ord. Det är sådant tankearbete man får hjälp med när man står i en paus och pratar med konferensdeltagare.
Vi hann inte hela vägen i måndags, så jag ser fram emot nästa språkkonferens.
/Patrik
Skylten: Akta för fara
I helgen tog vi bilen till Baggå för att vandra i Bergslagen, på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Det var en ingivelse att boka två nätter på en liten ombyggd skola för en heldags vandring. Den gamla skolan låg precis intill Romboleden. En vandringsled som går från Köping till Trondheim.
Vi började vandra norrut längs leden mot Malingsbo. Ganska snart passerade vi en varningsskylt där det stod: ”hinder och fara kan förekomma”. Att hinder kan förekomma är rimligt att varna för. Men ”fara”? Är inte själva varningen till för att uppmärksamma på fara. Det som åsyftades var antagligen att annan fara än hinder kan förekomma. Oavsett kände vi oss både varnade och språkligt underhållna.
Det skulle snart visa sig att hinder i högsta grad förekom under vandringen. Ovanligt många granar hade fallit efter att ha blivit angripna av granbarkborre. Det var både dystert att se och mycket svårforcerat. En annan skylt varnade för att de granar som ännu inte fallit utgjorde en fara. Förr eller senare skulle alla falla.
Vi klarade oss dock helskinnade hem till skolan där värden bjöd på mycket god middag.
Podden: alkemi
I fredags släpptes första avsnittet av podden Yukiko och Patrik möter. Avsnittet handlar om alkemins historia. Jag intervjuar vetenskapshistorikern Hjalmar Fors, som berättar om hur synen på alkemi har förändrats genom århundradena och hur den banade väg för den moderna kemin.
Som namnet antyder leds podden av författaren och litteraturkritikern Yukiko Duke och mig. Vi inleder varje avsnitt tillsammans och intervjuar sedan författare och forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. Utöver alkemi borrar vi i ämnen som döden, Arts and Crafts-rörelsen och den svenska självbilden.
I morgon fredag släpps nästa avsnitt. Lyssna gärna!
Språkfrågan: första maj
På Svenska Dagbladets förstasida den 2 maj stod rubriken: ”Pensionärerna i centrum i Anderssons första maj-tal”. De flesta läste nog vidare helt oberörda. Men en del språkpoliser reagerade. Lätt roade undrade de om inte Magdalena Andersson var lite mer erfaren och hade talat i maj förut.
Rent formellt är rubriken fel. Språkrådet rekommenderar att skriva ihop ”förstamajtal” liksom ”förstamajtåg”. Men inget tror nog att det är Anderssons första tal i maj. Lika lite som man undrar vilken Andersson rubriken syftar på. Läsare är mer välvilliga än så.
Den här typen av påstådda tvetydigheter skapade av särskrivningar är ofta ofrivilligt komiska, men mycket sällan leder de till missförstånd.
Boken: Babel
Just nu läser jag R. F. Kuangs roman Babel. Det är en fantasyroman som utspelar sig på 1800-talet. Men framför allt är det en underbar beskrivning av språkets makt och möjligheter. Översättning beskrivs konkret och lustfyllt och ges en rättmätigt hög status.
Bokens titel syftar på ett påhittat centrum för översättning och magisk silverbearbetning i Oxford som kallas Babel. Här samlas studenter från hela världen för att arbeta med världens alla språk, men också ladda silverplattor med egenskaper som botar sjukdomar, renar vatten och underlättar uppförandet av järnvägar och broar. Det låter lite knäppt – och det är det också – men främst är det fantastisk läsning.
Milstolpen: 2000
I skrivande stund är ni 1 937 prenumeranter. Hjälp mig att passera milstolpen 2000! Du kan vinna en bok eller fika.
Om du lockar en ny läsare är du med i utlottningen av en bok, om du lockar fem nya läsare får du garanterat en bok, och om du lockar 25 eller fler så får du en finfika.
Klicka på ”Refer a friend” för att få en länk som du kan mejla till vänner, eller dela på sociala medier.