Dåuli åsnebrygga och två sorters semlor i Vasa
Hej!
Att ta tåget till Umeå – som jag skrev om i förra Språkbrevet – och sedan färjan genom Kvarken är ett suveränt sätt att ta sig till Österbotten och Vasa.
Jag är inbjuden för att tala på konferensen Mediespråk. Men innan vi ska vara på plats i konferenslokalen hinner jag besöka två av stadens museer. Först Tikanojas konsthem. Ett museum som tillkom på 1950-talet genom en donation från kommerserådet Frithiof Tikanoja av en fastighet och en konstsamling på ett tusental verk.
Nu ställde de ut den finländske målaren Eero Järnefelt. Mest känd är målningen ”Trälar under penningen”, som likt många andra fångar något både svårmodigt och vackert. Det känns typiskt finskt, eller så är det kanske Eero Järnefelt som färgat min bild av hur finskt ska se ut. Fint är det under alla omständigheter.
Efter Tikanojas trampade jag vidare och halkade i backen upp mot Österbottens museum. Väl inne i värmen hittade jag på entréplanet en historisk utställning som var lite till åren men ändå givande. På övervåningen en betydligt modernare fotoutställning om skogen, med fokus på tallarna. Otroligt vackra suggestiva foton av de ståtliga och ofta gamla träden. När Eero Järnefelt stod på avstånd och målade den finska naturen kom man här tallen in på barken.
I cafeterian serverades runebergstårta och semlor. Det senare är dubbeltydigt. På finlandssvenska är ”semla” en fralla, medan det en svensk kallar ”semla” heter ”fastlagsbulle” i Finland (ja, det kan det ju göra i Sverige också). Båda sorternas semlor fanns att köpa.
Runebergstårtan är trots sitt namn en bakelse, och den ska främst njutas på Runebergsdagen den 5 februari (dagen efter fettisdagen, som i år infaller den 4 februari). Är man nu i Finland så får man fuska och fira den gamle skalden också i förtid. Han påstås förresten dagligen ha ätit en sådan bakelse.
Sedan startade konferensen Mediespråk. En konferens som handlar om det den heter: medier och språk. Konferensen är på svenska och riktar sig särskilt till dem som arbetar med finlandssvenska medier.
Mitt bidrag till konferensen var ett föredrag om språkmuseer. Publiken verkade gilla idén. En omröstning med handuppräckning visade att en överväldigande majoritet hade varit på Medborgarplatsen i Stockholm och gärna skulle komma åter för att besöka ett svenskt språkmuseum där.
Allt gick nog bra tills jag avslöjade att jag är för en dom-reform. Alltså att vi i skrift ska ersätta ”de” och ”dem” med ”dom”. En sådan reform verkade ha svagt stöd i publiken. Kanske är minnet av att skilja på de och dem också i talspråk starkare här. Traditionellt har finlandssvenskar sagt ”di” och ”dem”. Numera säger de flesta, särskilt yngre, ”dom”.
Ett tema på konferensen var dialekter i medier och därför fick vi höra tre olika finlandssvenska dialekter i en panel: Författaren och teaterchefen Ann-Luise Bertell talade Oravaisdialekt, rapparen och radioprataren Joel Rönn (alias Seesar XL) talade dialekt från Nykarleby och dialektforskaren Caroline Sandström talade Sibbodialekt. Det kändes ovant att stå på scen och prata på sitt modersmål, bekände Ann-Luise Bertell.
Det var några svårbegripliga ord och diftonger: ”dåuli” som betyder duktig, ”böcker” uttalades bökren och ”ben” uttalades bein. Men mest var det vackert, känslosamt och helt begripligt. Det är ju också mitt modersmål – men från en annan västkust – som växte upp med göteborgska och tappade bort den.
Vill man höra Oraviasdialekt kan jag rekommendera humorgruppen KAJ. Möjligen kan man kalla det de sjunger på Spotify för finlandssvensk epa-dunk. Lika medryckande poppigt men med lite smartare rim på dialekt. Vill man läsa om dialekten i Sibbo har Caroline Sandström skrivit en artikel om dialekternas roll i hennes liv.
Det är en sak att tala dialekt på scen, eller för den delen i radio och tv, men hur gör man i skrift? Det är inte ofta man ser nyheter skrivna på dialekt, utom undantagsvis när man citerade någon. Skulle någon ändå få för sig att testa är frågan hur man ska stava.
Få dialekter har ett standardiserat skrivsätt och panelen vittnade om att dialekter knappast är något homogent. Det finns lika många uppfattningar om hur det ska låta och stavas som det bor människor i Österbotten. Oavsett svårigheter var panelen enig om att dialekterna blivit alltmer accepterade, och mindre förlöjligade.
Panelsamtalet – och hela konferensen – leddes med säker hand av journalisten och mediekonsulten Jens Berg. Han talade inte dialekt utan standardsvenska, eller som det ibland kallas när det är extra fint i Finland: högsvenska. Man kan också höra honom i den finlandssvenska motsvarigheten till Språket: Näst sista ordet.
När Jens Berg introducerade nästa talare lärde jag mig ordet ”åsnebrygga”. Det är finlandssvenska för ’krystad och klumpig övergång’. På svenska säger vi ibland radioövergång.
Åsnebryggan ledde till estradpoeten och författaren Rosanna Fellman. Hon skriver på blandspråk. Det består av svenska som grund, med ytterst medvetna inskott av finska och engelska. Mycket roligt, effektivt och begripligt, även för mig som inte kan finska.
På scenen lyckades Rosanna Fellman, genom högläsning ur sina verk förklara hur hon bryter sönder språken och sätter ihop dem igen. Genom att kombinera olika språk leker hon med hur språken normalt används och får därför snabbt fram de känslor och stämningar hon vill förmedla. Det lockade fram igenkänning och många skratt.
Stämningsfullt var det sedan också under konferensmiddagen när Vasas flora och fauna spelade. Också i deras texter skiner österbottnisk dialekt igenom, och jag tyckte mig spåra lite finskt vemod. Som Patrik Stenvall, huvudansvarig för konferensen, sa: ”det ska vara tuggmotstånd”.
Ja, ni förstår att det var en toppenkonferens, i en stad som jag snart vill tillbaka till. Kanske i sommar?
Nu var det becksvart och snörök när färjan stampade genom drivisen i Kvarken. Nästa gång vill jag se solbelysta långgrunda skär.
/Patrik
Tack Susanne Hobohm!
I måndags var det en extra glad stipendiefest på Scalateatern. Susanne Hobohms stiftelse för utbildning, kultur och forskning delade ut stipendier och donationer till berömvärda och behövande organisationer och personer. Temat för kvällen var ljus i mörkret.
Livsviktiga insatser i Ukraina och Kenya fick stöd, liksom psykiatrisk grundforskning, innovativa unga musiker, nyskapande design på Handelshögskolan i Stockholm och många fler. Bland mottagarna fanns också Språkmuseet som fick en mycket generös donation. Kvällen avslutades med en lustfylld improvisationsteater.
Stort tack Susanne Hobohm för att du stödjer och uppmärksammar språkmuseet!
Fyllesnack i tv: tipsy
På lyset, på sniskan, på snusen, på sniskan, på kanelen, på kamelen, på örat… Ja, bara orden som beskriver berusning och börjar på ”på” är många. Kanske är på-uttrycken så vanliga att det räcker att säga att man är ”på …” och sedan fylla i med vad som helst, så betyder det att någon är full.
Det var i alla fall en teori vi kastade fram i senaste Språkakuten. Temat för inslaget var svenskans många ord för berusning. Ett av mina favoritord är tipsy. En synonym på svenska är salongsberusad. Man kan också förkorta det och bara säga salongs.
När jag grävde lite i ordet tipsys ursprung visade det sig att det använts i engelskan sedan 1500-talet. Det gjorde att jag gillade det ännu mer.
Förkortningen: GÄM
I Språkakuten pratade vi också om nyordet umarell. Ett favoritord för många (jag har skrivit om det i ett tidigare språkbrev). Umarell betyder ’en äldre man som betraktar arbeten i det offentliga rummet’.
Det finns en annan, ganska okänd, förkortning som också anspelar på äldre mäns beteenden. Denna gång handlar det om män som betraktar arbeten i hemmet, och är ganska jobbiga. Jan Fredriksson skriver träffande i tidningen Energi & Miljö om uttrycket GÄM, ”gubbe är med”.
”När jag hörde GÄM-definitionen träffades jag klockrent i själ och hjärta. Jag kände mig direkt som en sådan; en dryg gubbe som minsann ska påpeka och ifrågasätta både det ena och det andra som fackfolk arbetar med dagligen och samtidigt berätta tråkiga anekdoter som ingen egentligen orkar lyssna på. En gubbe som gör hantverkarens vardag till en mardröm, kort sagt. Att jag minsann på sätt och vis är ”verksam” inom branschen skulle bara göra det ännu värre.”
Språkteknologi: AI-författaren
New Horizon är en novellsamling i ljudformat som belyser mötet mellan mänsklighet och artificiell intelligens. De fyra berättelserna utspelar sig alla i den fiktiva staden New Horizon City, i en framtid där AI har integrerats i samhället och är en del av vardagen.
Nyheten med just de här texterna är inte att de skrivits för ljud, utan att de tagits fram av en AI-författare konstruerad av ljudboksföretaget Storytel.
”Att arbeta med Rosy har varit som att arbeta med en oerfaren debutant i behov av mycket stöd. Som hennes förläggare ansträngde vi oss för att inte lägga oss i hennes skrivande, för att kunna testa AI:s kapacitet fullt ut”, säger Helena Gustafsson, Chief Content Officer på Storytel.
En av slutsatserna företaget dragit är att AI-verktyg kan hjälpa till när det kommer till att planera och strukturera innehåll och bidra med förslag och idéer, men verktygen kan inte skriva med en egen röst.
”Något vi också insåg tidigt i experimentet var att det här krävde enormt mycket mänsklig input och handpåläggning. Det blev snabbt tidskrävande, och i takt med att texten blev längre och mer komplex blev den också sämre. Vi bestämde oss därför för att testa kortare format, och New Horizon är resultatet av detta.”, säger Helena Gustafsson.